fleet foxes första framträdande i samband med släppet av “helplessness blues” var på nån av de amerikanska kvällsshowerna och jag minns att jag reagerade att versionen av battery kinzie (tror jag det var) lät förhållandevis hård i jämförelse med vad jag sett i livesammanhang tidigare. det var ett idogt hamrande på baskaggen och hårda slag på strängarna. dylan blir elektrisk på newport folk festival och så vidare och. så. vidare.

de kliver ut till gitarrmanglet i venus in furs och drar igång ett kraftfullt set där nyanserna ibland har en benägenhet att försvinna till fördel för att gitarrerna skall överrösta trummorna. det blir mer av en totalupplevelse än en mysig tillställning. oväntat och kul. i de partier då pecknolds röst får umgås själv med ett välavvägt gitarrkomp når det hela närmast sakrala höjder, hela tiden undrar jag när det skall spricka. således skörhet och powerfolk smakfullt sammanvävt.

det hela är på intet sätt en show. det mest showfyllda som händer mellan låtarna är att pecknold dricker te. två klunkar. tre klunkar. ska han ta FYRA klunkar? ja, han tar fyra klunkar.

det hela känns seriöst, från hjärtat. bokstavstroget som jag gissar krävs för ett band som tillryggalägger långa sträckor på kort tid. perfektionen ger inte avkall för spontaniteten. ibland nyanseras dock gitarr- och stämsångsdominansen av en waterboysfiol, ibland av en banjo, ibland av en saxofon som låter som ett döende hovdjur (på ett bra sätt).

förväntningarna infrias på ett aningen mer omtumlande sätt än väntat. novemberkvällen känns helt plötsligt lite mer kärleksfull och mer hoppingivande.