50% av Klubb Folke besökte War on drugs spelning på Lilla Hotellbaren i onsdags. Här följer en kort rapport:

Jag hade en tanke att dra en parallell till en Taxi Göteborg-sketch från 1000 apor för att beskriva War on Drugs musik (Peter Apelgren raljerar över att folk väljer att äta orm när ormen ändå bara “smakar kyckling”). Men jag struntar i det.

Istället kan det konstateras att WOD trycker på dom rätta knapparna på mig. Dom trycker på Dylan-knappen. Bruce-knappen. Spiritualized-knappen. The Verve-knappen. Och trots detta tryckande låter det fortfarande väldigt
modernt och framåtblickande. Det är referensrock av högsta klass, med andra ord. Att Adam Granduciel också väljer att nyttja en annan referens (den framåtlutade (cirka 57 grader), lätt gungande Neil Youngska sång- och gitarrspelarposen) på scenen gör att jag inte ser något från där jag står (nästan inne på Kellys). MEN vad gör det när det låter så förbaskat bra. Alla de nyanser som jag vill åt når fram på ett fint sätt, och trängseln till trots (alla VILL JU VARA DÄR) så skapas ett härligt fuzzgung som nästan gör att den lilla, lilla hotellbaren lyfter och flyter ut på Folkungagatan som en oformlig flanellrutig organism.

/Johan